Turkiet har bara förnyat sin förnekelsepolitik

Ja, Turkiet tar stora toleranspoäng i våra dagar med en massa reformer och nedmontering av den djupa staten på samma gång. Kurdiska språket har tillåtits som utbildningsspråk, medgivanden har gjorts om att kurder existerar i landet, kurdiska har tillåtits som kommunikationsmedel för fängelsefångar, arresteringarna av personer ur djupa staten genomförs med jämna mellanrum, kurder har idag ett eget parti i turkiska parlamentet, en amnesti har utfärdats, ingen tortyr mot människor på grund av deras politiska åsikter förekommer och det bästa av allt staten har startat en kurdisk TV. Kurder har med andra ord alla sina mänskliga rättigheter tillgodosedda av staten och därmed är allt frid och fröjd för kurder i Turkiet.

Nej, riktigt så är det inte. Det finns välgenomtänkta komplikationer kopplade till alla Turkiets reformer. Man tillåter kurdiska språkkurser för personer över femton år och samtidigt sätter man absurda krav på lokal och formalia, vilket gör det omöjligt att i praktiken starta sådana kurser.

Turkiska staten har erkänt existensen av kurder i Turkiet men detta innebär inte erkännande av deras språkliga och kulturella existens i landet, fortfarande menar man att det inte finns en skillnad på kurder och turkar – båda dessa är enligt staten Turkar, Dem tillhör samma nation, bor i Ett land, talar Ett språk och har En flagga. Det man egentligen vill förmedla är att Turkiet är ett homogent land, här finns inga andra etniska grupper än den turkiska.

Inom kort kommer fängelsefångar i Turkiet att få tala andra språk än turkiska med sina anhöriga. Men vilka komplikationer finns det? Jo, man måste paradoxalt nog bevisa att man inte kan turkiska för att få tala kurdiska med sina anhöriga. En undersökningsgrupp bestående av turkiska poliser skall genomföra språktest på kurdiska fångar, om det visar sig att dem kan turkiska så får dem inte tala kurdiska. Kurdiska fångar som kan turkiska och vill tala kurdiska (sitt hemspråk) tillåtts alltså inte att göra det, dem riskerar isolation och andra bestraffningar om dem gör det.

Turkiet genomför under våra dagar även stora razzior mot vad som kallas för den “djupa staten”. Denna anses av människorättsorganisationer för att ligga bakom 17 500 ouppklarade mord i kurdiska områden. Men huvudskälet till arresteringarna är inte dessa mord, utan deras hot mot den nuvarande regeringen. Enligt turkiska medier har dessa personer som är medlemmar i ett gemensamt nätverk vid namn “Ergenekon” planerat att sätta igång en statskupp, detta är också orsaken till att razzior bedrivs mot dem. Ergenekon är enligt kurder en stor del av den turkiska staten och därför bör inte enbart razzior genomföras mot personer ur en fraktion av Ergenekon men mot hela. Nätverket pekas ut för att ligga bakom mord på 17 500 personer mellan 1990 och 2000. Bland dem utpekade finns tidigare premiärministrar, presidenter turkiska parlamentariker, idag aktiva generaler, nu aktiva politiker och parlamentariker men också framstående personligheter inom dagens turkiska ekonomi. Kurder kräver att dem åtalade i Ergenekon- fallet också förhörs om dessa 17 500 ouppklarade mord, att personer som ligger bakom morden oavsett vilka eller vilken position inom staten dem idag har också ställs inför rätta.

2007 var året då ett kurdiskt parti för första gången kom in i turkiska parlamentet. Vägen dit har kantats av hinder och orättvisor ifrån turkisk håll. Kurdiska partier har en medellivslängd på kring 4 år på grund av förbud som utfärdats av turkiska domstolar. Sedan 1992 har pro- kurdiska partier som HEP, DEP, DEHAP och nu DTP avlöst varandra. Det finns en tioprocentsspärr i Turkiet som satts upp för att just hindra kurdiska partiers intåg i turkiska parlamentet. Kurder kringgick dock denna spärr genom att ställa upp i parlamentsvalet 2007 med självständiga kandidater. Väl när 21 självständiga kandidater lyckats ta sig till turkiska parlamentet bildade man DTP- gruppen där. Men redan ifrån första dagen utsattes denna grupp för diskriminering av andra turkiska partier. En av parlamentets första röstningar handlar om att endast tillåta bidrag till partier som kommit över tioprocentsspärren. Detta accepterades av dem tre turkiska parlamentspartierna AKP, CHP och MHP. Under det kommande valet är det också enbart dem som får ta del av det rekordhöga statliga bidraget som ges till parlamentspartier inför lokalvalet 2009. En tydlig diskriminering sker alltså mot DTP av andra turkiska partier. En annan ändring som röstades fram var parlamentarikers rätt att besöka fångar, detta drevs igenom för att hindra DTP- parlamentarikers besök av kurdiske folkledaren Abdullah Öcalan.

Turkiet har vid ett flertal tillfällen utfärdat amnesti för PKK- medlemmar förutsatt att dem överlämnar sig frivilligt till turkiska myndigheter. Dessa amnestier utfärdas för att hindra att kurder sluter sig till den kurdiska motståndsrörelsen och PKK. Den senaste amnestin som ännu är verksam garanterar brottsreducering till dem kurder som “är ledsna” och “ångerfulla” över sitt deltagande i aktiviteter som bedrivit mot turkiska staten. Det handlar alltså inte om någon tillbakasteg i turkiska statens insisterande vad gäller kränkningar av mänskliga rättigheter, vilket också varit orsaken till dessa kurders deltagande i illegala aktiviteter i första hand- men tvärtom att dem som deltagit i dessa aktiviteter ångrar att dem överhuvudtaget ställt sig emot dessa kränkningar.

I början av 2000-talet startades en noll- tolerans kampanj mot tortyr i Turkiet. Denna lovordades till en början av såväl europeiska politiker som människorättsorganisationer, men idag kan det konstateras att tortyr ännu är väldigt utspritt i Turkiets häktningssalar och fängelser. Turkiets största förening för mänskliga rättigheter (IHD) menar att tortyr ännu är en väldigt vanlig metod av turkiska polisväsendet och militären, föreningen uppmärksammade också att det under 2008 upplevdes en kraftig ökning av tortyr.

Och så det sista, nämligen en “kurdisk” TV kanal vid namn TRT 6 som startats av Turkiets motsvarighet till SVT. Kanalen anses vara en milstolpe i Turkiets minoritetspolitik, detta trots att inga odemokratiska lagar ändrats på sistone. Kanalen marknadsförs som en kurdisk TV kanal men utrycks i det formella vara en “icke- turkisk” TV kanal. Det handlar alltså inte om någon formell erkännande av kurdiska språket. Man kan säga att det endast är en morot till kurder som däremot måste acceptera den rådande situation som erbjuds av staten. Arjen Otlu beskrev detta väldigt bra i en krönika på kurdiska dagstidningen Azadiya Welat. Otlu beskriver kurders situation med att dessa är i handfängslen, det är inte frihet det handlar om, det är en viss lättnad i dessa handfängsel som görs av staten och vi kurder borde enligt staten nöja oss med det, dvs. nöja oss med att vara frihetsberövade med vissa lättnader. TRT 6 och alla meningslösa reformer bör ses i ljuset av detta, så länge som odemokratiska lagar och den minoritetskränkande grundlagen i Turkiet inte ändras och Turkiet helhjärtat inte erkänner kurdiska kulturen, språket och identiteten, så är det enbart lättnader i våra handfängsel som Turkiet gör, vi fortsätter således att vara fängslade och förtryckta, vi tillåts inte att fritt tala vårt hemspråk, vi tillåts inte att praktisera vår kultur, tortyr mot oss för att vi kräver borttagandet av dessa handfängslen kommer att fortsätta och vi kommer så länge som Turkiet inte demokratiseras att aldrig få nån upprättelse för alla dem mord som begåtts mot våra anhöriga.

Bersiv